Kära läsare!

Idag är jag en aning gladare.. I helgen har jag haft en del besök vilket har gjort mig på gott humör..  Nu har det snart gått en vecka sedan jag kom hit, tiden går jävligt fort när man tänker på det.. Först nu börjar jag inse att det finns ett liv bortom bulimin.. Jag börjar glädjas åt framtiden.. Det har jag inte gjort på hur länge som helst.  Jag kommer att se världen med nya ögon efter det här..

Blir glad varje gång jag ser statistiken på min blogg.. Tack alla läsare... 

Trött på att vara instängd och mätt!

Känner mig en aning nere för tillfället.. Jag vill hem. Jag känner mig som en uppblåst padda som bara sväller mer och mer. Åter igen tycker jag synd om mig själv.. FAN! Det är fan inte synd om mig..

Idag fick vi åka till ica och det va ju kul, det roligaste idag faktiskt.. sedan blev det besök hos läkaren samt massage.. Nu vill jag bara sova men man får ju inte ens gå och lägga sig när man vill..

Det som är positivt är att alla tjejerna här är hur goa som helst.. Skönt att inte behöva skämmas över sin situation längre. Personalen verkar veta vad de sysslar med och förstår våra behov samtidigt som de ställer höga krav på oss.

Har börjat så smått på min bok igen.. Det har gått en aning trögt sedan jag kom hit.. Det har liksom varit lite för mkt att tänka på.. Seriöst när den är redigerad så tror jag att den kan bli ganska bra. :)

Försöker att inte vara rastlös!

Halva idén med behandlingen är att man ska lära sig att koppla av. Bort med stress och raastlöshet.  Har haft lite svårt med det de första dagarna kan jag säga. Hoppas det blir lättare efter ett tag.. 

Fick svaren  på proverna idag. Som tur är var allt normalt,! utom levervärdet som var för högt:(.  Det skulle tydlingen sjunka efter ett tag. .:) Fortfarnade är blodtrycket för lågt. Kroppen går fortfarnade på ngn slags sparlåga.

Idag skiner solen här i Varberg.. ser så härligt ut...

Jag trivs bättre och bättre här! alla är så goa:) Dagarna flyter på liksom..

En lite mindre kul sak är att min kropp samlar på sig vätska för att reparera kroppen.. Därför går man upp en aning i vikt, men de kilorna tappar man sedan när kroppen vant sig vid regelbundna måltider. Varenda muskel i benen värker,, jag blir galen!!  GÄSP! satan vad trött jag är..

Nu ska jag snart iväg för att fylla i ett formuär om min självinsikt.. Det är typ det samt en föreläsning som händer idag..Förutom det vanliga.

Jag har börjat fatta vilken skit jag har utsatt min kropp för nu.. Jag blir rädd när jag tänker på hur det här skulle kunna ha slutat!!

Även om jag längtar hem så ska jag ta god tid på mig här för att verkligen bli fri. Det viktiga är att trivas i sig själv, det kommer att ta lång tid innan jag är där. men en dag kommer jag dit.

saknar alla.

pussar

Dag nr 2

Vaknade imorse av att en av skötarna knackade på dörren.. Det var dags för vägning, blodtrycksmätning, puls och blodsockerkontroll.. Efter det va det frukost.. massor av mat.. Har nog aldrig käkat så mkt som de här två dagarna... en sak är säker det skulle aldrig ha gått att genomföra på egen hand hemma.. inte en chans i världen att jag skulle kunna äta den här mängden mat hemma och behålla den!

Vi "nya" fick åka till sjukhuset idag för att ta blodprover samt göra EKG.. Det som väntar i veckan är föreläsning om ångesthantering, samtal med handledare, massage, avslappning och en jäkla massa ätande..

trots att det är förbannat jobbigt det här så inser jag nu att det kommer att ge resultat.. Jag kommer att bli frisk.

Jag kan äta normalt
Jag behöver mat
Jag väger lagom mkt
Jag ser bra ut som jag gör


Även om jag skulle tappa 10 kg skulle jag tycka om mig själv bättre då? Förmodligen inte!!!

Lev väl


Svårt att sova.

vaknade för en liten stund sedan och det är verkligen omöjligt att somna om!. Det är så mkt tankar om allt just nu. Igår kom jag hit till behandlingshemmet i varberg..  nedan följer ett utdrag från min bok..

Eva visade mig till mitt rum den där kalla höstdagen i oktober. Jag blev förvånad över hur hemtrevligt det såg ut. Det var ganska fint möblerat med en stor säng, skrivbord, fåtölj och ett litet bord. Färgerna i rummet var i varma gröna nyanser.


Det kom in två skötare i rummet, båda presenterade sig artigt innan de började rota igenom mina väskor efter "olämpliga" saker. Rakhyveln och mitt sykitt rök av bara farten, eftersom det fanns en möjlighet att jag skulle kunna skada mig själv på dem. Jag hann bara vara på rummet en kort stund innan det var dags för första gemensamma måltiden. Det serverades Provivajuice samt skorpor till fikat. Aldrig i mitt liv hade jag kämpat så med två små skorpor. Det var knäpptyst i matsalen då de tio resterande patienterna kämpade lika hårt som jag själv gjorde för att få ner det lilla som låg på assietten framför. Jag försökte hålla tillbaka tårarna samtidigt som jag ansträngde mig för att kunna äta. Jag ville bara hem. 


Ensamhet och dålig självkänsla!

Jag har allt man kan önska sig; bra familj, underbar pojkvän, goa vänner, egen lgh och bra jobb.. Jag känner mig ändå ensam i världen om bulimi.. en nedtystad och tabúbelagd sjukdom..

Mina otroligt höga krav på mig själv har till sist nått sin gräns.. JAG HAR GÅTT RAKT IN I VÄGGEN!

Varför har jag bulimi?
Förmodligen har mat blivit en flyktväg, när jag tröstäter för att sedan kräkas kan jag vara missnöjd med min kropp ist för att känna den verkliga ångesten. Jag hatar hellre min kropp än att behöva konfrontera ångesten och dess uppkomst..

Jag avundas alla i min ålder som lever ut sina drömmar, det hade jag oxå kunnat göra om jag varit frisk.. Det gör att jag mår ännu sämre. Ibland kan man verkligen känna sig så jävla värdelös.

För att bli frisk måste man väga känna ångesten och lära sig att hantera den på andra sätt än genom maten.. Det innebär att man ibland måste konfrontera sin allra största rädsla.. Det är det jag ska göra på behandlingshemmet.. I mån av ork och tid ska jag fortsätta att blogga under behandlingstiden..

Lev väl.

Det är ju fan helt omöjligt att somna!

Klockan är halv 4 och har max sovit en timma på hela natten.. Jag får panik!! Jag tänker för mkt på Varberg, allt bara snurrar runt i en stor röra i huvudet just nu.. JAG VILL INTE ÅKA. LÅT MIG SLIPPA ALLT DET HÄR.

Capio i Varberg nästa..

Idag fick jag beskedet att jag får komma intill  på behandlingshemmet i Varberg redan på måndag. Känner mig en aning ledsen nu samtidigt som jag är lättad.. Jag vill inte lämna tryggheten här hemma för ett liv där konfrontation är vardag.. Jag känner mig tom på insidan.. Jag vet att detta är det enda rätta, men jag är så jävla rädd.. vilka monster kommer jag att möta på vägen? allt jag har förträngt kommer lyftas fram igen.. orkar jag det? Jag känner mig så svag just nu.. Att våga detta är min enda chans.. men fan tänk om jag faller på vägen.. isf kommer jag aldrig att kunna resa mig igen, aldrig. Varbeg är min sista chans!

En rolig helg på min fd studieort.

I helgen hälsade jag på mina gamla vänner från studietiden. Det var kul att se alla igen.. Men det som var allra bäst var att jag kunde konfrontera mig själv ordentligt.. Många gånger har jag undrat om det varit rätt beslut att hoppa av och flytta därifrån.. Nu behöver jag inte fundera längre, jag vet nu att jag fattade rätt beslut.. Även om jag tycker om alla där mkt så lever jag ett mer stabilt liv nu.. Det var befriande att se allt igen utan att behöva stanna.. En konstig befrielse att åka hem var påtaglig på söndagen eftersom jag förknippar hela staden med ångest och destruktivt beteende.  Jag är glad att jag gjorde resan eftersom jag fick träffa gamla polare igen, de är så härliga.

Under helgen har jag knaprat i mig en del onyttigt utan att drabbas ångest.. Det blev godis, drinkar och pizza.. Känns härligt att kunna känna sig normal ibland.. Men så fort jag kom hem kom matångesten tillbaka.. Jag skulle inte komma på tanken att käka sånt onyttigt här hemma.... Jag lät bli att kräkas under helgen:) jag kunde stå emot.. tyvärr föll jag dit igen när jag kom hem..

kram


En bra dag!

Måste säga att jag har haft en så sjukt bra dag:).. Gick upp i morse och tog mig sedan till stan för att träffa en polare:) Vi har alltid lika roligt ihop... En bra start på dagen gör att man förblir positiv resten av dagen.. Verkar som om det mesta är möjligt nu.. En hel dag som jag seriöst ätigt lagom portionener och behållt allt.. En del av mig känner sig misslyckad men den största delen känns glad och stolt.



Kramar

Bort med all tabú!

Seriöst, försöker intala mig själv och andra att bulimi är en sjukdom som alla andra. En sjukdom och en typ av missbruk. Det enda sättet att få kontroll över sina känslor är att äta mycket och sedan kräkas upp det. Vikten spelar egentligen inte så stor roll, ändå så sätter man ångesten på just vikten.. Det är nog lättare än att ta itu med de verkliga problemen.  Bulimi för mig är en jävla flykt..

Jag vill tacka er alla, vänner och andra kära! Det stöd jag får av er betyder enormt mkt.
För att ni ska förstå varför jag cpar ibland har jag valt att gå ut med min situation. Jag försöker att se mig själv som en stark person, för att inte falla djupare.. Därför berättar jag här på bloggen. Efter 2 1/2 år med lögner kring min sjukdom orkar jag inte mer, behöver vara ärlig mot mig själv och andra för att kunna förstå min sjukdom och på så sätt bli frisk. På ett sätt förnekar jag fortfarande att bulimi är en sjukdom, det är hög tid att fatta och ta in verkligheten. 

Jag hoppas att ni kan förstå varför jag betett mig konstigt ibland.. Varför jag inte käkat  den där glassen eller varför jag dragit mig ur vissa situationen då jag varit tvungen att käka offentligt.. FÖRLÅT FÖR ALLA SVEK!! Hoppas ni kan se personen under de här konstiga grejerna..

äälskar er!!

Hemma från Varberg!

Då var man hemma igen.. Måste säga att behandlingshemmet verkade en aning likt ett fängelse. Man får inte ens gå ut under de första tre veckorna.. Jag får heller inte längre vara vegetarian, vilket känns en aning pissigt.  I övrigt verkade det vara ett bra ställe. Vet inte om jag pallar att vara så isolerad från den riktiga världen bara. GGAAHH.. Ska lämna besked på fredag om jag vill komma dit lr inte.. Ärligt talat om jag inte får vara vegetarian så vet jag inte.. Kommer jag att bli fet av kötträtterna?.. Vad händer efter behandlingstiden kommer jag att vara en lat då när jag inte jobbat på flera månader utan bara har sysslat med avslappning.. Massa tankar rullar runt just nu.. CRAP!

Är nervös!

Pappa kommer och hämtar mig om en halvtimme. Sedan åker vi till behandlingshemmet i  Varberg.. Visserligen är det bara intervju idag så jag slipper att stanna, ändå är jag så sjukt orolig och nervös. Vet seriöst inte om jag pallar mera. Varför kan man inte bara få vara vanlig?? vad har jag gjort för att sätta mig i den här situationen?? Det är ju mitt eget fel, varför satte jag fingrarna i halsen den där första gången för två år sedan.. Hade jag vetat vart det skulle sluta så hade jag aldrig gjort det.

Lev väl


Konfrontera sin mobbare?

Imorgon ska jag åkta till capios behandlingshem i Varberg, för att bestämma behandling.. Jag är så sjukt nervös.. På ett sätt vill jag dra mig ur, bara för att jag inte vågar bli frisk. Vem är jag utan bulimin?

Inatt hade jag en mardröm som handlade om att jag konfronterade min värsta fiende från högstadiet.. Han mobbade mig i flera år. Fan vad skönt det var att skälla på honom och fråga: varför just jag. Synd att det inte var verklighet, för jag funderar verkligen på att konfrontera honom... Borde jag göra det? eller ger det honom rätt, om jag visar att jag bryr mig om den skiten han har gjort?

Kram

Alla borde vara nöjda!

Jag tycker inte om min kropp, men vem fan gör det.. Egentligen varför har jag bulimi? inte för min vikt iaf.. egentligen är det bara en ventil för att få utlopp för en annan ångest.. På behandlingshemmet lär jag få reda på vad det är..  Jag vet att högstadiets skit med mobbing o sånt har satt sina spår men misstänker att det finns mer att gräva fram.. Inte minst mina problemfyllda förhållanden (inte det nuvarande). 

Min nuvarande kille sa en gång till mig att vikt inte är det viktiga. Jag försöker att tänka på det varje dag..

JAG SKA FÖRSÖKA ATT BÖRJA ÄLSKA MIG SJÄLV FÖR DEN JAG ÄR OCH ABSOLUT INTE SÖRJA DET JAG INTE ÄR.
(Det är iofs jävligt mkt lättare sagt än gjort)



Idag är jag på peppinghumör både mot mig själv och andra.. Fan tjejer vi kommer att bli bra, även om vägen dit är både smal och jävligt krokig. Oavsett var vår vikt landar efter tillfrisknandet så hoppas jag att vi kan vara lyckliga.


kram

Två middagar utan bekymmer!

Hej mina trogna läsare!
Ville bara skriva ner min glädje över att ha klarat att käka middag två dagar i rad utan att kräkas:) Visst jag mår dåligt och känner mig fruktansvärt fet men jag är ändå glad på något sätt.:)

Ikväll ska jag ha kul:) drinkar med lite vänner..  Fan vad gla jag är idag.. Är det så här det känns att vara normal? :) Även om jag vet att återfallet kommer att komma så vet jag att jag klarat två middagar.. DET ÄR JÄVLIGT STORT FÖR MIG!! men fan vad ont jag har i magen.. kramp trots normalstor portion. ajaj.. men är som sagt ändå glad.. kanske bir det min tur att uppleva lycka nu.

kram på er 

Men fatta, jag hetsäter inte sötsaker eller fett!

Jag är aningen trött på vuxenpsykiatrin som hela tiden antyder en massa saker.. De tror att jag ljunger när jag säger att jag undviker sött och fett.. Om jag äter för mkt så är det mat så som, pasta, bröd, eller bara för stora portioner med lunchmat.. Jag minns inte när jag käkade godis eller chips senast... Ändå försöker min kontaktperson att få mig att berätta snaskiga detaljer om mitt godisätande.. MEN HUR MÅNGA GÅNGER MÅSTE JAG SÄGA FAN..

Jag har sagt till dem flera gånger visst jag har bulimi.. Jag spyr upp det jag käkat, minst en gång om dagen.. MEN  FAN BARA VANLIGT MAT.
Som du kanske kan förstå har jag varit uppe på psyk idag... man är alltid lika "glad" efteråt..

Som vanligt är det gött att ventilera sig här!! Har en del läsare som förstår och har varit med om liknande situationer....


Jag tänkte på en sak förut.. Är man inte självfixerad som bara tänker på sin ångest hela tiden???  Jag kan verkligen hata mig själv för att jag inte är en bättre person..

Steg nr 2 i mitt tillfrisknande är att se bulimi som en sjukdom och inte som ngt annat... Jag kan inte bli bra på egen hand.. Jag kan inte sluta när jag vill.. Jag kan inte vara tillräckligt stark för att klara det här själv..




Kramar

Behind my eyes I lie!

Ja det är faktiskt sant. jag som alltid förknippats med ärligheten själv. Jag försöker skydda min hemlighet. Jag kan inte med att säga till mina anhöriga hur illa det är. Jag vet att jag inte har gått upp i vikt men ändå kan jag itne sluta tycka att jag är fet.

Igår hade jag en bantardag, åt bara frukost och en minimal kvällsmat. Idag har det varit värre.. varje måltid har jag kräkts upp och klockan är bara halv 4..

Nästa vecka ska jag till ett behandlingshem för samtal om framtida behandling.. Det är möjligt att det är ovissheten som gör mig instabil just nu.

Det är så jävla svårt just nu, kan inte ens se mina nära o kära i ögonen längre. För om jag ser dem i ögonen så vet jag att då är jag tvungen att tala sanning, något som är svårt just nu.

Till alla mina kära vänner..
Jag älskar er alla.. Hoppas att ni fortfarande kan se mig som en bra person, även om jag är aningen negativ just nu. Det stöd jag får av er gör det möjligt för mig att bli frisk.


Trött

Sjukskriven på heltid medan en plats på behandlingshem ordnas. En vändpunkt är precis vad som behövs nu. Ett avbrott från vardagen för att bryta cirkeln är vad jag behöver. Måste erkänna att jag verkligen är rädd, vad kommer att hända nu? vem är jag? Det enda jag vet är att jag inte mins hur en god middag smakar eller hur gott det var med en påse godis till den där bra filmen. MAT ÄR SMÄRTA!

Mitt projekt just nu är att skriva en bok om mina upplevelser och min väg tillbaka till ett värdigt liv. Boken har blivit en ventil för mig samt en sstor trygghet.

Kramar

Funderar nog en aning för mycket!

Just nu ställer jag allt i problem, även det som är bra. Jag är ärligt talat helt slut så funderar på att sjukskriva mig i några veckor för vet inte hur länge till jag kommer att orka. Innerst inne vet jag att jag är fin och absolut inte är fet. Jag är en bra männsika särskillt mot andra.. Måste lära mig att behandla mig själv på ett bra sätt och inte ta ut ångesten på min kropp. Det är ju inte min kropps fel att hjärnan mår dåligt, så varför straffa den. Det är hjärnan som behöver terapi.

Idag var jag på sjukgymnastik tillsammans med andra deprimerade personer. Jag är yngst med mina 21 år, alla andra är medelålders. Just nu håller vi på att lära oss kroppskontroll och avslappning. Det är verkligen givande, har fått massa insikter om kroppens muskler och dess spänningar. Förmodligen skall detta leda till en bättre självkänsla. Ett tips masera undersidan av fötterna, där finns massa punkter som stimulerar välmående.


Vill verkligen kunna njuta av hembakad tårta och annat sött igen.. Jag ska lyckas, nästa års födelsedag ska jag käka tårta och kakor utan ångest. Det är ett löfte till mig själv!



kramar

Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0