Hej då bulimi!

Ursäkta men är en aning bitter idag! Vägen till friheten känns så fruktansvärt lång! Jag kan inte hålla emot.. Hur lång tid till kommer jag att orka?!.  Igår hade jag en bra dag åt riktig mat och i normala mängder, mådde riktigt bra.. Men som en käftsmäll kom återfallet, en enda jävla dag pallar jag inte mer.. fy fan.. Jag har så ont i muskler och i halsen ändå lägger jag inte av..  

Runt min hals har jag en svan i silver som jag av min fadder som liten. Jag har inte använt det på evigheter. Men nu har jag det jämt, den ska hänga runt min hals och ge mig styrka till dess att jag blir frisk. För är inte det målet? att bli fri som en svan mitt ute på en stilla sjö en fin sommardag?




puss och kram 

Det här är så svårt!! om man ändå kunde sluta!! men det går inte! Jag är verkligen fast i dyngan. Det enda som rör sig i huvudet är att jag vill tappa mer vikt. Psyket trotsar kroppens behov. Jag kan knappt äta längre..  Är nu nere på 57kg. för två veckor sedan vägde jag 61kg. Det vore underbart att väga 54kg igen.  

Till en början vill jag tacka alla som gett mig stöd här på bloggen.

Seriöst jag vet inte hur jag ska lösa förljande problem: Jag har blivit mkt sämre och om två veckor hoppar jag på ett vikariat på en månad.. Det verkar som att jag kommer få en plats på behandlingshem ungefär samtidigt.. vad ska jag göra.. vikariatet är ett grymt bra jobb och en stooor chans för mig.. Jag vet bara inte om jag orkar med det eftersom det är på 75%. vilket ska jag ta??? tacka ja till mitt livs chans eller checka in på behandlingshem?? 

Jag har börjat få grymt ont i området runt hjärtat, det typ hugger.. vad händer med mig?? känns som om som om jag är döende...

HJÄLP!!

Mina nära och kära vet om min sjukdom men jag gör allt för att dölja allting ändå så att de ska tro att jag är frisk.. Jag har börjat bli yr, snart dör jag.. Det är bara en tidsfråga innan jag faller ihop i en hög på golvet.. Yr, kraftlös, ständigt illamående, sjukt trött och halsbränna med infektion i matstruopen ändå slutar jag inte...  Fan min dag har verkligen varit pest.

Seriöst pallade att äta en hel hallongrotta utan att få panik.. Dessutom mår jag inte så överdrivet dåligt heller.. Kanske är detta ett steg i rätt riktning:) För de som inte har en ätstörning låter det här nog helt stört, men en sådan liten sak som en kaka eller liknande kan faktiskt förstöra en hel dag. Är  så glad över att äntligen kunna njuta av något gott:)

kramar

Läkaren vill sjukskriva mig på heltid men jag pallar inte att gå hemma.. Försöker att jobba på som vanligt men fan vad segt det går. Går jag hemma så kommer jag förmodligen att bli så mkt sämre.. Har varit ute en sväng med alla polarna nu är nog för trött egentligen.. Älskar dom men idag orkade jag inte vara social och framåt, alla krafter som en gång fanns är borta..

Ville bara ventilera mig lite..
dags att försöka sova..

kramar

Vad är mitt problem?? Jag väljer att vara nykter ikväll och skyller det dessutom på att jag vill köra bil!!

jag menar hallå!!

Jag vet verkligen inte vem jag är längre. När jag kommer hem från behandlingshemmet, är jag en annan person då? Så många frågor men inga svar.. Inget är roligt längre!! Stöter bort alla även min pojkvän som jag verkligen älskar.. Jag prioriterar att vara ensam så jag kan äta och kräkas ostört. JAG HATAR MAT i alla former, inget är njutbart eller gott längre, själen bara skriker..

Hjälp mig!!

Jag tror att jag har läst din bok typ hundra gånger nu.. Din historia skulle lika gärna kunna vara min.. Mycket tack vare din bok satsar jasg på att bli frisk.

Tack för att du suddar ut tabun kring bulemin

För några månader sedan sökte jag hjälp mot bulemin.. Att erkänna för sig själv och andra var riktigt svårt.. Det kanske största prövningen kommer nu, väntar nämligen på ledig plats på ett behandlingshem.  Hur mycket mer klarar man av egentligen.. Jag har precis fattat att jag inte kan sluta på egen hand. Inga antideppmedeciner kan hjälpa mig tillräckligt.. Jag vågar inte konfrontera mitt förflutna, känner en stor rädsla för vad som kommer fram från det undermedvetna. Jag menar det måste ju finnas en anledning till att man börjat med den här skiten från början.?

Trots att jag har många anhöriga som stöttar känner jag mig helt ensam i min sjukdom, är så jävla ensam.