Hej då bulimi!

Hej alla!
Jag ville bara nämna några ord om hur viktigt det är att inte bli sin diagnos. Jag såg mig själv som E med bulimi när jag kom hem från behandlingshemmet hade min identitet bulimin försvunnit och jag sörjde det, jag hade ingen aning om vem jag var.  Det är nu tre år sedan jag skrevs ut från behandlingshemmet i Varberg och först nu tror jag att jag hittat vem jag är utan att relatera det till min bipolära sjukdom eller min fd bulimi som visserligen återkommer ibland. Stå emot psykvårdens sätt att kategorisera din hälsa, ta emot deras hjälp med kom ihåg att din personlighet inte får tappas bort under resan.


Kram

Har käkat massor av godis precis som alla andra under helgen. Känner mig fet men har inte fått återfall.
Jag känner mig stolt över mig själv.

Hej!
Igår kväll åt jag och min sambo god mat och godis på kvällen. Jag åt fort, jag blev jättemätt. Ångesten byggdes på jag ville gå och spy, fan det känndes som ett fysiskt behov som skulle uträttas bara.. Jag höll emot i och efter ett tag frågande min sambo hur jag mådde, det märktes nog rätt väl att jag var som en spänd fjäder. Grejen är den att jag ville vara ensam så jag kunde gå och spy.. Det känns som min kropp vill bli fast i skiten igen den skrivker mest hela tiden, gå och spy! en gång till gör ingenting. men helvete jag har jävligt ont i magen på grund av de senaste perioderna av återfall.. jag spydde inte igår, det måste räknas för något.


Seriöst jag tror att bulimiker är som nyktra alkolister. en öl och det är kört, bara att det handlar om hetsätning för bulimiker.. varje gång jag äter på grund av att jag mår psykiskt dåligt så måste jag spy.. det är jävla lag som mitt sinne inte kan stå emot. för er som inte fattar hur starkt det begäret är kan jag säga att inte ens när man börjar spy blod slutar man, för smärta spelar ingen roll då.  dit vill jag inte igen!! jag måste sluta nu! men jag kan inte. fan

Hello alla.
Tycker att det är fantastiskt att se att folk fortfarande läser mig blogg även om jag sällan bloggar. Hoppas verkligen den ger inspiration till att kämpa för förbättring och inte skapar ångest hos någon. Då jag har bipolär sjukdom kan inläggens karaktär variera en del. Nu är jag stabil och har hålligt mig från bulimin i en månad ungefär, jag har lärt mig förstå att stress skapar prestationsångest hos mig vilket leder till att jag sätter fingrarna i halsen. konstigt att jag vill hanter min ångest på ett sånt sätt, det gör den ju bara värre. Nu försöker jag att hålla nere stressnivån så att jag inte ska hamna i bulimiskt beteende igen. Jag försöker vekligen.

Fortsätt kämpa. Det är dom små sakerna som gör livet värt att leva.

Har börkat med lithium igen så är ngåt stabilare!
Men mår fortfarande piss. Har destruktiva tankar men det är bara tankar

Jag har mycket många skulle kalla det "allt" ändå är det enda jag vill att dö. Jag orkar inte kämpa längre. När jag vet att jag aldrig kommer bli bra, får jag om jag ska leva försöka leva för andras skulle istället. Hur länge orkar man det?

Den senate månaden har verkligen varit crazy på många sätt. Berg och dalbana minst sagt. Jag har msit någon nära, varit nykär och sprallig. Sedan har det varit sjukt mkt i skolan. Så fort jag blir stressad äter jag för mycket och genast känner jag mig fet. Mat får mig att må bättre för stunden antar jag. Som tur är har det inte varit några direkta bulimsika återfall. Sist fick jag såna jävla kramper i magen när det hände. Typ som att kroppen sparkar bakut direkt. Jag vet inte om jag inbillar mig men det gör även så jävla ont i tänderna. Kanske är bra att det är så på ett sätt, då kanske jag kan hålla mig borta ifrån återfall.

Kom precis hem eftter ett besök hos psykologen. Känner mig faktiskt helt tom i huvudet. Jag måste börja sätta ord på en del händelser som jag trängt undan för lång tid. JAg mår skit nu!

jag mår så jävla dåligt, jag är ensam.. det spelar ingen roll om jag har någon i närheten ingen förstår. jag är udda! jag måste lösa det här på egen hand.

Ja det suger men det finns vissa saker som ger oss bipolöra en fördel.. Vi har mer tankeverksamhet än friska personer, under maniska perioder känner vi mer engagemang, självförtroende, glöd och livsgnista än andra. Vi får även starkare orgasmer än "normala" personer. 

De depressiva persiderna är naturligtvis tvärt om. Ångest, panikångest, låg självkänsla, oro och kraftlöshet är några av de symptomen som vanligtvis dyker upp hos mig.

just nu står jag precis i brytpunkten mellan dessa två stadier. Jag har varit manisk i ungefär en vecka i smaband med skolstarten. Nu känner jag redan att det börjar vända, jag blir lätt förbannad och mår piss i vissa triggande tillfällen.. Det brukar bli värre tills det till sist vänder igen.

Det som stör mig mest är min känsla av att vara annorlunda. Jag ser ut som alla andra men fungerar inte som andra. Detta skapar problem inte minst i skolan, eftersom att jag ibland pluggar som fan och är högpresterande och ibland presterar dåligt. Under mansika perioder kan jag prata för mycket och under depressiva perioder är jag bara grå.

Bulimiska perioder kommer under depressiva skov då jag inte kan hantera mina känslor. Det blir ett sätt att förska få kontroll, ett sätt att försöka undgå panikångest. Men ångesten triggas på sikt av bulimi. det blir en ond  cirkel. jag ser mig lite som en periodare faktiskt. Jag har inte kvar min dagliga bulimi. Nu handlar det snarare om återfall ibland.

jag försöker att inte vara ett offer utåt. Här kan jag få vara det ibland.

take care

Jag är vanligtvis socialt utåtriktad. Men idag är jag deprimerad. Jag ar ärenden som jag måste fixa på stan men känner att jag inte vågar gå dit. Jag känner mig ful och grå. Vad fan! Jag trvis bättre med att vara manisk då man inte har några problem över huvud taget. Jag måste utmana mig själv och gå ner till stan, annaras kommer jag inte palla att gå till skolan imorgon. Kom igen nu!

Tror att jag tycker rätt bra om mig själv egentligen, det är i alla fall vad jag hoppas. Någon sa att man inte kan älska någon annan förän man älskar sig själv. Jag älskar någon, då borde det betyda att jag älskar mig själv med! Annars hade jag inte klarat av att vara med den personen.

Detta borde betyda att jag heller inte bygger upp min lycka på någon annan. För att kunna älska någon behöver man nog även kunna stå på egna ben, för annars skulle jag inte älska mig själv- då skulle jag förtrycka mig själv.

love

Har återfått styrka.. =)
Sömn är läkande ibland. Känner mig rätt glad också!

Tillbaka i träsket!! fan också! fan ta den här skiten!!
Bryt ihop och kom igen!

Känner mig lite påverkad av gårdagensdagens händelse! Snart måste jag ut och vara social när allt jag orkar är att sova. Ge mig styrka någon. Alla tror att jag är så jävla frisk och har ett så jävla bra liv.. Kan ibland kännas svårt att leva upp till den bilden.. but here we go!