Hej då bulimi!

Allt är upp och ner just nu.. Har en känsla av att det snart kan bli bättre.. Så dåligt som jag mått det senaste kan det bara bli bättre. Ju mer man får utstå ju mer klarar man..

Nu börjar vikthetsen,,.. överallt står det "så får du den perfekta kroppen till sommaren"..  Jävligt tröttsamt samtidigt som man går på det. jag blir definitivt påverkad.. vem fan blir inte det. Igår tränade jag som ett as, lär göra ett tag framöver.. its not ok!

Kan inte alla bara tycka om sig själva som de är..  det skulle bli så mkt enklare att levca då..

Idag känner jag mig bättre.. Igår bröt jag ut i panik eftersom att jag kände mig så fet..

Idag skiter jag i att jag inte är "modellsmal" .. Igår var det det enda jag ville.

Har tänkt på en sak.. och jag tror att det är mina bröst som gör att jag känner mig klumpig. Många vill ha stora bröst.. jag vill det inte. Men lite acceptans skulle kunna vara på sin plats kanske.  Skit samma orka älta!!

Vill bara tacka alla besäkare! Det värmer.. samtidigt blir jag ledsen att det är så vanligt med den här typen av sjukdom..

må vi alla strida tillsammans!

Just nu är allt så jävla jobbigt! Svårt att klara skolan, svårt att ta hand om mina relationer. sakta men säkert har jag isolerat mig. Och nu sitter jag här med återfall nr 100. Jag har sett det komma, men har inte velat stoppa det. Jag älskar det bulimiska beteendet. Nu gäller det att hitta tillbaka till styrkan. den finns någon stans!

vill egentligen inte bli sjuk igen.

Just nu har jag kommit in i lite gamla vanor.. Jag tröstäter och kan inte sluta tänka på mat...

jag vill ha godis..
varför vill jag ha godis?
för att bli lite gladadare, jag vet inte.
Hjälper det?
Nej, jo kanske för stunden. men sedan blir allt ett h-vete.

För ett ögonblick saknar man känslan av att vara nöjd efter att ha spytt..

Jag känner mig just nu som en nykter alkoholist med en öl i handen. jag vill så jävla gärna ha den där jävla ölen..

nej nej nej aldrig igen!!

Jag trodde att jag fått perspektiv nog för att kunna skriva b-uppsats om bloggen.  Men det funkar inte.. det gör jävligt ont att fundera över allt som varit.. Det är för all respons från er läsare som jag fortsätter skriva.. om jag lyckas hjälpa någon betyder det mkt för mig.

<3

Under behandlingstiden bloggade jag ganska flitigt så det finns en del tidigare inlägg om detta ämne.

kortfattat går det på behandlingshem till på följande vis:

• regelbunda måltider
• avslappningsövningar
• möte med behandlare (varje dag)
• massage

I efterhand var det här en bra tid i mitt för det fanns hopp om något annat än bulimi. Det som var sjukt lättande var att man aldrig behövde förklara sitt beteende för någon alla liksom fattade ändå. Alla förstod varandra utan att liksom behöva sätta ord på det.

Det handlar till stor del om självransakan, förstå varför man handlar på ett visst sätt. vilket kan vara jävligt jobbigt.

ska jag vara ärlig så orkar jag inte skriva mer nu. återkommer

love

När jag hade kommit till det stadiet att jag fått nog av all skit, tog jag mig samman och ringde ungdomsmot.. Än idag är jag stolt över det, eftersom att jag var som allra svagast just i det skedet.

Jag ringde och en kvinna svararde.. Jag minns bara att jag för första gången satte ord på mina år av bulimi. Jag grinade så sjukt mkt så hon hörde nog bara hälften av vad jag sa. Det enda jag minns av samtalet var att hon sa "nu har vi fångat upp dig, du är inte ensam längre". De orden har betytt så sjukt mkt för mig sedan dess.

Efter samtalet kännde jag mig så skukt lättad och fri. Det var en sjukt mäktig känsla.

Det kanske jobbigaste av allt är att veta att man borde berätta. visst man kan säkert bli frisk på egen hand men det blir nog betydligt svårare. ingen ska behöva bära en sån stor hemlighet.. det är något som förstör ditt liv som bara du vet om. det blir du mor världen..

jag kommer inte ihåg hur jag berättade.. förmodlingen släppte jag bara en bomp. efter det rullade det liksom bara på. man var inte ensam med att behöva strukturera upp allting inför behandlingen osv. man ska inte underskatta vikten av att få hjälp av anhöriga.

jag tror att man iaf ska överväga att berätta för någon om sin bulimi.. sedan om det är familj, vänner, kurator eller någon annan spelar egentligen inte så stor roll.. du får känslan av att du inte längre är ensam efteråt.

det hela är egentligen en fråga om stadier då man förnekar ibland och ser sin sjukdom ibland. när det gällde mig hade jag tyvärr för mkt stolthet för att ta hjälp av andra till en början. det fick jag lida för!!!!! men jag kom över det'!

Jag läser sociologi B på högskolan och nu är det dags att skriva uppsats. Mitt ämne att skriva om är ätstörningar, kroppsideal, prestationskrav osv.

Jag söker personer som vill vara med i studien. (självklart anonymt)

Jag kommer att skicka ut frågot via mejl som du sedan får svara på.  Det enda jag behöver veta om dig personligen är din mejladress och den publiceras inte i uppsatsen.

Är du intresserad?:) mejla mig på [email protected]

Tack

En sak som slog mig är att motivationen till att kämpa för att bli frisk kan vara väldigt varierande. Tidvis kan man känna trygghet i sin sjukdom (hur konstigt det nu än låter). Det kan verka skrämmande att leva ett friskt liv. hur gör man liksom när man lever. Jag tror att alla med bulimi har en längtan efter något annant bortom sjukdomen. Hitta det lilla ljuset och gå mot det. Hur svagt ljuset än är från början så kommer det att lysa starkare ju mer du kämpar. det lovar jag dig.

Att inse att man faktiskt är sjuk är inte bara en väg till friskhet, det kan även vara mentalt nedbrytande. Det var för mig en tid av känslor... allt mellan misslyckande, ångest, men oxå hopp. Att få en diagnos kan göra att sjukdomen under en tid blir värre, eftersom att man känner ett krav till att leva upp till sjukdomsbegreppet. Det är nackdelen med att kategorisera in folk med psykiska hinder. När det gått ett tag kanske man börjar se alternativ för hur man ska ta sig ur situationen.

Forts följer

Den dangen som jag slutade förneka min situation var då kag hellre var hemma och sysslade med min sjukdomän att vara ute med min dåvarande pojkvän. Det slog mig att jag hellre spenderade tid med att kompensera och äta än att umgås med de jag tyckte om. Innan denna insikt intalade jag mig själva  om att det handlade om att jag hade en dålig period och att inte det betydde något, sedan att den perioden hade varat i tre år är en annan sak. Jag såg inte mönstret i mitt bantande och kompenserande.

Ofta i förnekelsestadiet är nog situationen värre än vad man själv tror. Ofta är det en försvarsmekanism eftersom att man lever i sjukdomen ensam. Förnekar man så har man nog inteberättat för någon annan, om inte omgivningen märkt ngt själva då. Allt är för tungt att bära för att man själv ska inse fakta och söka hjälp elller berätta för någon annan. I mitt fall ville jag inte inse heller för den delen. Jag tyckte om att straffa mig själv. Jag förtjänade inget bra liv intalade jag mig själv.

Det handlar nog ofta om slump när man väljer att inse eller inte.. I grund och botten vet man ju om problemet men man kanske inte har styrkan att inse. Jag insåg som sagt en kväll när jag tackat nej till att umgås med pojkvän och polare för att sitta hemma ensam med min dåvarande vän bulimin.

Att inse och sluta förneka är det stösta steget mot ett friskt liv.

Tänkte skriva lite längre om de olika stadierna som man ofta går igenom vid bulimi..

Under veckan som kommer uppdaterar jag om följande ämnen.

• Förnekelse
• Inse sin sjukdom
• Berätta för sina anhöriga
• Våga söka hjälp
• Behandlingstiden
• Den nya världen efter behandlingen.

Snabbt fixat här kommer den [email protected]

thanks

Jag har lite problem med meljadressen [email protected].. Det kommer snart en ersättande adress för er som har funderingar.

Jag vill börja med att be om ursäkt för att jag inte skrivit på väldigt länge. Min vardag har varit fylld allt från mansik till väldigt depressiv. Jag tror mig kunna påstå att min ätstörning är borta. Ibland kan jag fortfarande känna mig tjock men det är det enda.

Just nu håller jag på att läsa sociologi B på högskolan. Jag hoppas att det kan leda till att jag kan få ett jobb så jag kan hjälpa andra. Det känns nästan som ett kall att hjälpa andra ut ur ätstörningar på samma sätt som jag fick hjälp.

För några veckor sedan slutade jag äta fluoxetin.. Jag tror att jag åt den i tre år mot depression. Nu försöker min läkare hitta andra mediciner mot min bipolära sjukdom.. åh får se vad det blir.. Ibland blir jaf så trött på psyk som bara försöker få i en massa tabletter.. ibland vill man bara vara som alla andra.. jag antar att jag alltid kommer känna mig annorlunda och en aning malplacerad.

take care

segt och jävligt jobbigt att inte få plugga.. men krafterna tog slut.. jag tänker fortsätta att kämpa.. en dag orkar jag igen..


<3