Hej då bulimi!

När jag hade kommit till det stadiet att jag fått nog av all skit, tog jag mig samman och ringde ungdomsmot.. Än idag är jag stolt över det, eftersom att jag var som allra svagast just i det skedet.

Jag ringde och en kvinna svararde.. Jag minns bara att jag för första gången satte ord på mina år av bulimi. Jag grinade så sjukt mkt så hon hörde nog bara hälften av vad jag sa. Det enda jag minns av samtalet var att hon sa "nu har vi fångat upp dig, du är inte ensam längre". De orden har betytt så sjukt mkt för mig sedan dess.

Efter samtalet kännde jag mig så skukt lättad och fri. Det var en sjukt mäktig känsla.