Hej då bulimi!

Den dangen som jag slutade förneka min situation var då kag hellre var hemma och sysslade med min sjukdomän att vara ute med min dåvarande pojkvän. Det slog mig att jag hellre spenderade tid med att kompensera och äta än att umgås med de jag tyckte om. Innan denna insikt intalade jag mig själva  om att det handlade om att jag hade en dålig period och att inte det betydde något, sedan att den perioden hade varat i tre år är en annan sak. Jag såg inte mönstret i mitt bantande och kompenserande.

Ofta i förnekelsestadiet är nog situationen värre än vad man själv tror. Ofta är det en försvarsmekanism eftersom att man lever i sjukdomen ensam. Förnekar man så har man nog inteberättat för någon annan, om inte omgivningen märkt ngt själva då. Allt är för tungt att bära för att man själv ska inse fakta och söka hjälp elller berätta för någon annan. I mitt fall ville jag inte inse heller för den delen. Jag tyckte om att straffa mig själv. Jag förtjänade inget bra liv intalade jag mig själv.

Det handlar nog ofta om slump när man väljer att inse eller inte.. I grund och botten vet man ju om problemet men man kanske inte har styrkan att inse. Jag insåg som sagt en kväll när jag tackat nej till att umgås med pojkvän och polare för att sitta hemma ensam med min dåvarande vän bulimin.

Att inse och sluta förneka är det stösta steget mot ett friskt liv.