En gång ätstörd alltid ätstörd?
Funderar för tillfället på många saker. Min bipolära sjukdom och en nästan "strävan" att vara ätstörd. Jag har inte längre en diagnos när det gäller bulimin. Men tankarna finns där och gnager. Funderingar om rätta mängden mat och idéalvikt är jobbigt. Jag vill bli modell men är helt enkelt för fet.. önskar att man vägde runt 45-50 kg och var 19 år igen. jag skulle ha gjort så mkt anorlunda då. Ist är man 23 år och livet känns näst intill avslutat. Många säger ju att de bästa åren är när man är ung.. Det har inte jag märkt av!
Vad hjälper det om man har en underbar pojkvän och en bra familj egentligen! när jag inte kan värdesätta mina egna kvaliteter... för eller senare ska jag ändå dö ensam. JAg orkar inte kämpa mer! jag orkar inte hålla emot impulser..
FUCK
Vännen! Jag känner igen mig lite i det där... Jag har inte heller diagnosen bulimi längre, men visst sjutton finns tankarna där ändå. De gnager och irriterar och stör min vardag. Jag tänker att en del av tankarna kanske kommer försvinna - men vissa saker får man kanske lära sig att leva med. Det finns kanske vissa saker som man kommer behöva undvika, för att kunna leva ett helt friskt liv.
Jag är inte säker på att jag någonsin kommer kunna ha en våg hemma igen, och jag är inte helt säker på att jag kommer kunna träna på gym. Men det är sådana saker som man kan klara sig utan. Det finns andra sätt att hålla igång sin kropp på, och hur mycket man väger behöver man inte veta exakt...
Just nu handlar mitt liv ganska mycket om att stå emot sjuka impulser. Hela tiden tvingas jag ta kampen mot sjukdomen, trots att jag inte längre har någon diagnos. Men jag tror att för varje gång jag vinner kampen, för varje gång jag gör tvärtemot vad sjukdomen säger, så blir jag lite friskare. Och jag tror att jag lär mig något om mig själv varje gång jag går in i en ätstörningskamp... Jag vinner inte de där kamperna jämt och hela tiden - men jag börjar bli riktigt bra på att ta mig tillbaka och ge igen de gånger jag förlorat. Jag reser mig alltid upp och ger mig in i matchen igen - för jag vet att det friska livet är värt allt! Att kunna äta kanelbullar, gå i badkläder på stranden och träffa vänner utan att behöva oro sig för ätandet. Det är värt så mycket så att jag är beredd att ta upp den där kampen, varje gång jag blir knockad och faller...
Det var en lång kommentar, förlåt...
Kram!
Känner igen den där "nästan" strävan efter att vara ätstörd. Jag har inte längre bulimi, jag passar inte in i diagnosen - jag mår till och med riktigt bra. Jag äter som jag ska för det mesta och ofta tänker jag inte överdrivet mycket på vikt och kalorier. Men det finns två undantag, har jag börjat märka. När jag ska ha mens och när jag är stressad och ska gå och lägga mig.
Då vandrar tankarna i väg, och plötsligt tänker jag som när jag var sjuk. Då plötsligt börjar orden "jag måste gå ner i vikt" upprepas gång på gång i min hjärna och då plötsligt ser jag bara smala ben vart jag än vänder mig. Då längtar jag tillbaks till den sjuka tiden, då när jag vägde 10 kg mindre än vad jag gör nu... Och så slits jag ett tag mellan förnuft och känsla och tillslut, när föruftet börjat ta över så blir jag ledsen och sörjer att jag aldrig någonsin kommer bli så smal som jag var...
jag känner igen mig i det du skriver oxå.. jag skulle kunna ha skrivit det där själv.. jag tror inte att vi har rehabiliterade helt och hållet ännu?
