Hej då bulimi!

Min vardag just nu är väldigt varierad mellan olika stämningslägen. Jag är väldens lyckligaste på ett sätt men ångesten finns kvar. Jag hat träffat en ny kille R som verkligen betyder så sjukt jävla mkt. Älskar honom på en helt ny nivå än vad jag trodde kunde vaara möjlig.

Det som känns piss är att jag alltid ska ha sån jävla ångesst hela jävla tiden, det går inte att bryta mönstret.. Det går inte!! Jag kan inte!!  jag orkar liksom inte ta tag i mitt jävla liv. jag vill ha ett fast jobb serverat men orkar inte kämpa längre. Jag sabbar ju ändå allt i sista ändan, se bara på det förflutna.. Harar att vara sjukskriven, helt jävla värdelöst... en sysselsättning för loosers är vad det är. om sanningen ska fram är det mitt eget jävla fel att jag befinner mig där jag är..

Just nu går det sådär med maten.. Jag skiter gärna i att käka orkar inte ens koka pasta längre... när mna är svag berömmer man sig själv för att man inte käkat så mkt som man borde.. försöker verkligen att vara stark.. Det handlar inte om vikt längre, det handlar om att mat smakar skit... det finns ingen som helst glädje med att käka..

Så nu har jag tyckt synd om mig själv en stund.. nu känns det bättre..

ha det..
puss