Hej då bulimi!

För några månader sedan sökte jag hjälp mot bulemin.. Att erkänna för sig själv och andra var riktigt svårt.. Det kanske största prövningen kommer nu, väntar nämligen på ledig plats på ett behandlingshem.  Hur mycket mer klarar man av egentligen.. Jag har precis fattat att jag inte kan sluta på egen hand. Inga antideppmedeciner kan hjälpa mig tillräckligt.. Jag vågar inte konfrontera mitt förflutna, känner en stor rädsla för vad som kommer fram från det undermedvetna. Jag menar det måste ju finnas en anledning till att man börjat med den här skiten från början.?

Trots att jag har många anhöriga som stöttar känner jag mig helt ensam i min sjukdom, är så jävla ensam.